* Avelsplanering

Tillbaka

Ett avelsprogram kan uppdelas i följande delmoment:



Planering av en avelsverksamhet innebär organiserad styrning av alla delmoment i avelsarbetet. Målet med avelsplanering är ofta att uppnå störst möjliga avelsframsteg i de i avelsmålet ingående egenskaper med minsta möjliga kostnad eller ska vi säga till rimlig kostnad. Så i själva verket handlar avelsplanering om optimering av ingående resurser i förhållande till förväntat resultat. Avelsorganisationerna måste i grova drag avgöra hur de tillgängliga resurserna för avelsarbetet ska fördelas mellan:



Dessutom handlar avelsplanering om ett optimalt användande av avelsmaterialet (hingstar och ston) för att uppnå så snabbt och säkert avelsframsteg som möjligt. Det betyder att så effektivt urval som möjligt ska bedrivas i populationen samtidigt som den genetiska variationen ska bevaras och hästarna ska vara genetiskt friska och hållbara. De i enlighet med avelsmålet bästa individerna ska ges chans att överföra just sina arvsanlag till nästa generation.

Eftersom relativt få hingstar behövs till aveln och att varje för avel godkänd hingst kan ge upphov till ett stort antal avkomlingar blir hingsturvalet det viktigaste avsnittet i hela avelsarbetet och förtjänar därmed störst hänsynstagande vi avelsplaneringen.

En avelshingsts livstid kan delas i tre perioder:

  1. Från könsmognad till egenskapsregistrering (start av tävlingskarriär)

  2. Tiden mellan egen och de första avkommornas egenskapsregistreringar

  3. Tiden från egenskapsregistrering av de första avkommorna till slutet av hingstens avelskarriär

Avelsvärdering av hingsten kan därför under dessa tre faser grundas på:

  1. Härstamning

  2. Härstamning + egna prestationer

  3. Härstamning + egna prestationer + avkommornas prestationer

Det som händer under hingstens livstid blir följaktligen att:

  1. Avelsvärderingen (skattningen av hingstens sanna avelsvärde) blir allt säkrare

  2. Hingstens sanna avelsvärde i förhållande till populationens medelvärde sjunker (under den naturliga förutsättningen att urval leder till framsteg inom populationen). Hingsten konkurrerar därför om stona med ständigt bättre yngre hingstar

  3. När hingsten är ung finns det många jämnåriga hingstar att välja mellan för stoägarna och även för avelsvärderingsnämnden (hög selektionsintensitet; stor genetisk variation). Men allt eftersom hingsten blir äldre blir det färre jämnåriga hingstar tillgängliga för urval (liten genetisk variation kvar i denna selekterade grupp; låg selektionsintensitet)

Optimal planering av hingsturvalet bygger på att hitta balans mellan användandet av unga och äldre hingstar. Det är då fråga om balans mellan säkerhet av skattat avelsvärde (RTI), urvalsintensitet och generationslängd (Länk till äpple). Detta är i sin tur beroende av rekryteringsbehovet, antal avelsston som ska betäckas i populationen, egenskapernas arvbarhet, ålder när egenskaperna kan registreras hos hästarna, både hingstarnas och stonas reproduktionsförmåga och deras ålder vid könsmognad. Rekryteringsbehovet är beroende av såväl reproduktionsförmågan som risk för inavel som kräver bredare avelsbas.

Optimal hingstselektion under för ridhästavel (o islandshäst) realistiska förhållande studerades ingående av Hugason, Árnason och Norell, 1987 (Efficiency of three-stage selektion of stallions. J Anim Breed Genet 104, 350-363). Hingstselektionen är flerstegsselektion där första selektionssteget antogs vara baserat på härstamning vid 2 års ålder, andra selektionssteget inkluderade förutom härstamning hingstens egen prestation vid 5 års ålder och det tredje selektionssteget inkluderade dessutom avkommornas prestationer när hingsten var 12 år gammal. Första stegs hingstarna antogs betäcka i genomsnitt 15 ston per år medan motsvarande siffra var 30 för andra och tredje stegs hingstarna. För optimalt avelsframsteg skulle under alla omständigheter 50-70% av stona betäckas med andra stegs hingstarna ( d v s hingstar som undergått egna prestationsprov eller bedömning). För egenskaper med medelhög arvbarhet (h2 = 0.2 - 0.4) skulle resten av stona delas någorlunda jämnt mellan unghingstarna på steg 1 och de äldre beskällarna på steg 3. För högre arvbarhet skulle endast ett fåtal ston betäckas med äldre hingstarna medan motsvarande större andel skulle betäckas med unghingstar. Däremot ökar vikten av att betäcka med de mer säkert avelsvärderade äldre hingstarna för egenskaper med mycket låg arvbarhet.

Effektiv selektion av hingstar baserat på egna prestationsprov (steg 2) visade sig ytterst viktigt. Därför är det önskvärt att relativ stor andel unghingstar med bra härstamning kommer till sådana tester oavsett om de bygger på tävlingsresultat, bruksprov eller "subjektiva" bedömningar. På det sättet uppnås hög selektionsintensitet på det viktiga andra steget av hingstselektionen, när säkerheten av avelsvärderingen blir acceptabelt hög och generationsintervallen än inte hunnit bli allt för lång. Med andra ord, då har vi tillräckligt säker skattning på hingstarnas avelsvärden och de har inte än hunnit bli omsprungna av genetiskt överlägsna yngre förmågor.

Urvalsstrategier för hingstselektionen inom travarraserna skiljer sig lite ifrån selektionen inom ridhästarna. Inom travarraserna uppnås lättare hög selektionsintensitet på det viktiga andra steget eftersom stor andel av de potentiella hingstämnen tävlar i relativt tidig ålder. Därför kunde man förvänta sig relativt korta generationsintervall på hingstsidan för travarraserna. Så är dock inte fallet i verkligheten. I själva verket är generationsintervallen på hingssidan mellan 12-13 år för den svenska varmblodstravaren (Länk) jämfört med 8-9 år hos Islandshästar. Förkortning av generationsintervallen genom att använda de bästa hingstarna tidigare (och kortare tid) i aveln (samtidigt som de tävlar) skulle avsevärt främja avelsframsteget och även kunna bidra till bättre bevarande av den genetiska variationen (minska inaveln).

Urval av hingstar som baseras på BLUP med individmodellen har bland annat den fördelen att sköta denna typ av avelsplanering automatiskt. Äldre och yngre hingstar jämförs med varandra på mest korrekta sätt. Hingsturval baserat på BLUP index resulterar därför i optimal ålderssammansättning av de för aveln använda hingstarna i hela populationen. Takten som de yngre hingstarna ersätter de äldre bestäms då huvudsakligen av de i avelsmålet ingående egenskapernas arvbarhet och hur stor andel hingstar som kan testas för egna prestationer. Exakt samma faktorer har största inverkan på avelsframsteget.

Även om stourvalet inte har lika stor betydelse för avelsarbetet som hingsturvalet, då är effektivt stourval ändå av betydande vikt för avelsframsteget. Av speciell betydelse är urval av hingstmödrar. Det vill säga att det har stor betydelse att se till att bästa stona alltid betäcks med de högst avelsvärderade hingstarna och på det sättet föder fram nästa generation hingstämnen. Rekryteringsbehovet är heller aldrig så stort att de sämsta stona ska ges tillfälle att fortplanta sig. Desto hårdare gallring som kan göras på honsidan desto bättre avelsframsteg uppnås i hela populationen.

Avelsvärderingsnämnden har till uppgift att värdera alla avelsrelaterade uppgifter om de hingstar som anmäls till den officiella avelsvärderingen av svenska travare. De har därför ett stort inflytande på hela avelsarbetet inom populationen. Viktig uppgift som avelsvärderingsnämnden har är att värdera utländska hingstar som importeras till landet och saknar jämförbara tävlingsuppgifter med de inhemska hingstarna. Dessutom har avelsvärderingsnämnden stort ansvar för att se till att bland de avelsgodkända hingstarna finns en bred genetisk bas. Detta för att undvika framtida problem med hög inavel och snäv genetisk variation.

Tillbaka